Idag har jag fått vandra runt i ett hem - som jag endast trodde exiterade i Sköna hem eller i tvserier - som Mickan och Freddans hus i Solsidan, sådär perfekt som man inte tror att någon på allvar kan leva i. Kliniskt rent. Alla saker på sin plats. Inte en enda onödig sak som ligger framme och skräpar. Svart och vitt. Designtavlor. Ordning och reda. Och dyrt som fan. Det andades liksom pengar - där hade man inte spart på någonting. Genomtänkt. Till och med böckerna i bokhyllan gick i färgskala??? Walking closet. Oh my god - liksom!

Städhjälp? Jajamen svarar mannen i huset. Men vi tycker inte om att ha oreda så vi håller undan så mycket som möjligt i vardagen - det stör annars.

Jag gick därifrån sjukt splittrad. Kände mig smått sunkig när jag stod i min halvrenoverade hall. Allt som måste göras blev super synligt. Alla mina färgglada keramik krukor från Fyndinge kändes inte så djäkla fin längre. Fru Eva fick helt enkelt sjukt mycket komplex. Böckerna som står i oordning, Os rum som är lika stort som deras walking closet, våra hemmagjorda tavlor, dammråttor och motionscykel framför tvn. Barnens kläder som ligger sprida lite överallt. Familjen Huller om Buller. Det är vi det. Och egentligen, varför kan jag inte bara acceptera det? Varför kan jag inte sluta att jämföra mig med andra, varför får jag jämt komplex? Herregud - jag är ju fru stökig. Jag har svårt med att hålla efter. Jag läser hellre en bok, suktar efter saker på nätet, tittar på en film, lagar mat än att städar- var sak har inte sin plats i vårt hem - den har fler platser.....sådana är vi.

När jag går från ett sådant ställe tänker jag ofta: Dem här människorna tänker jag aldrig aldrig bjuda hem till mig. Dem får inte komma in. Jag vägrar.

Men ärligt talat, kanske jag borde tänka om...rannsaka mig själv lite grann och skaka av mig känslan av komplex. Jag är inte gjord för att bo i ett perfekt hem - men dem är uppenbart det. Kul för dem liksom. Och vill dem komma hit - låt dem komma och stör dem sig på att vi har stökigt: så är det deras problem. Punkt slut liksom. Alla är vi olika. Och tur är väl det?