Så sitter jag där , 36 år gammal, och diskuterar hörapparater.
Det känns overkligt. Och efteråt vill jag bara gråta.
Åldersförslitningar. Förvisso använde han ord som lätt och måttliga förslitningar.
Än dock förslitningar.
Än dock stora hål i plånboken.

Känner mig vilsen när jag sitter där - försöker agera vuxet och ställa rätt frågor men hur då?
Jag kan ingenting om det här. Ingenting alls. Måste således lita på denna man.
Han är expert.

Får pröva en apparat - den syns knappt. Det låter lite udda men han säger att den lilla apparaten inte är inställd efter mina behov. Det blir nog bra.

Ska dit om en vecka igen. Kanske H har tid att följa med? Vore skönt med lite stöd. Någon som kan ställa bra frågor om allt det tekniska som jag liksom tappar bort:)

Du ska vara glad säger han, för det här är något vi kan fixa.
Och ja, jag antar det - jag ska vara glad.

Imorgon tänker jag vara det.
//E.T.T

Som sagt allt handlar om inställningen:)

Vill lägga mig i fosterställning och bara gråta en stund.

Är trött. Trött på bruset och suset i mina öron. Trött på att vara trött.

Trött på denna skit kropp. Bättre begagnad. Trött på att alltid vara så kläm käckt positiv.

Vill tillåta mig deppa ett tag. Trösta äta godis. Bita av mig naglarna ännu mer. Vill böla så mascaran rinner och tycka förbannat synd om mig själv. Skit i att det finns dem som har det värre. Frossa i min olycka. Helvetes djävla skit. Bajs helt enkelt.

Behöver en sandstrand. Behöver en bra bok. Behöver låna lite energi från fina vänner. Behöver bara vara och landa i mig själv. Behöver få beklaga mig. Behöver en kram. Behöver vara i fred. Behöver vara nära. Behöver allt. Behöver inget.

Nämen, hoppsan, är det kaos i lilla mig? Nähä...döh...bort med makeupen, på med mysbyxor, ett glas rött och hämtmat - barnen får välja film, ska lägga mig i soffan och bara paltkoma glo och tillåta mig skita imorgondagen. Idag är det synd om lilla mig. Japp så är det.

/E.T.T

Hallå?

Jag brukar säga att Gud kastar tegelstenar på vissa människor för att få dem att förstå.

Jag hade tex en mycket osympatisk kollega, som var med om Tsunamin och överlevde, för att året där på, bli levande begravd i en lavin och överlevde. Men inte fan blev hon mer sympatisk. Bara tvärtom. Och om nu Gud skulle utsätta (kasta tegelstenar) människor för olika prövningar: vad är det han vill att jag ska förstå??

Ibland undrar jag om jag var en dålig människa i mitt förra liv, (Japp - här kör vi tvära teologiska kast: kristendom och tidigare liv) med tanke på allt små skit som jag hela tiden råkar ut för.

Eller så kanske jag ska gå på tesen, att jag är en gammal själ - som många andliga kvinnor sagt till mig: Oj, du har en gammal och stark själ.

Jag har även läst en bok som handlar om att livet här på jorden är en skola, och att själarna skickas hit för att tränas på olika sätt och att man själv - när man satt där uppe i själar himlen var med och bestämde sig för vad man skulle utsätta sig för...För att kunna bli en starkare själ.

Okej, nu leker vi med den tanken: Om jag nu skulle vara en gammal själ....hur tänkte jag då?

Låt oss titta på vad min kropp har fått gå igenom:

• Järnbrist mer eller mindre hela livet
• Sne kropp (min fot går inåt - rejält)
• Underviktigt/överviktig
• Skolios
• Plattfot
• Diverse förvisso små synfel men så pass mycket att jag måste ha glasögon
• Operation av cysta
• Operation av blindtarm
• Operation av allvarliga cellförändringar
• Glutenallergi
• IBS
• Bettsken
• Olika vitaminbrister
• Två graviditeter som gjort mig mycket sjuk
• Två förlossningar där bägge barnen fastnat
• Leverfläckar som måste tas bort
• Kraftig hörselnedsättning
• Och nu hörapparater

Om jag satt där i "själarhimmlen" och fick lämna in någon slags önskemålslista: hur tänkte jag då? För allvarligt talat nu har jag bara listat allt fysiskt som lilla jag råkat ut för och den andra listan - med skit - den är typ lika lång... Och vad är det jag ska lära mig nu? Always look at the bright side eller vad?

Jag har ärligt talat lite svårt för det just nu. Jag har svårt att hantera att jag ev. eller tydligen ska ha två hörapparater på mig varje dag. Och jag är ärligt talat inte alls glad. Jag gråter och tycker skit synd om mig själv.

Så hallå - där uppe..Vad är det ni vill att jag ska lära mig?

Ni vet vart jag bor - så please, hör av er.

//E.T.T

Det luktar hemmagjord äppelpaj här hemma.

Bakad på begäran av Wilmer som efter en sekunds vakenhet, ruskar tag i mig och säger idag ska jag äta äppelpaj. Och när jag kom hem efter en fantastisk dag på staden - får jag en enda fråga: Äppelpajen, mamma? Vart är äppelpajen?

Klart grabben ska ha äppelpaj tänkte jag och ställde mig och baka.

Hemmet ser smått kaotiskt ut och jag känner en tacksamhet över att vi inte bjöd över någon ikväll- förvisso hade vi hysteriskt städat...åtminstone toaletterna och pressat in saker i garderoberna...men tja, vi tar det imorgon istället. Inte överbjudningen av vänner men städningen:)

Medan jag åt brunch på Fåfängen och sippade mousserat vin, var min fina man med barnen och badade. Så det där med ordning och reda samt utrota dammråttor har vi lagt på to do listan. Att leva ligger liksom snäppt över. Vi är en levande familj och jag gillar det.

Ikväll ska jag pussa på min man. Jag ska dansa till låtarna på mello tillsammans med våra fina barn och göra tummen upp och tummen ner. Jag sippa på drinkar och njuta av livet.

Skål alla fina!

/E.T.T