Hittade en postitlapp på jobbet - skrivet av en elev som har Asperger.

"Åsikter är som spikar. Lätt att slå i, svårare att dra ur"

Tillbaka i tiden

Jag vandrar runt tillsammans med andra människor förvisso i en annan värld.

Bort från 2012 - till början av 1900 talet.

Gamla ting - välbevarade - som andas historia.

Jag inspireras och känner mig levande som aldrig förr.

Jag älskar det helt enkelt.

Älskar att höra berättselser från förr.

Älskar hur jag slungas tillbaka i tiden så pass mycket att jag får bilder i mitt huvud om hur det kunde ha sett ut.

Hör stegen i trappan. Skratten från matsalen. En ganska barsk kokerska med huvudansvar. Kvinnokarlen, konstnären, skulptören, livsnjutaren och drivkraftiga Anders Zorn - - hans starka, begåvade, omtänksamma, kreativa fru Emma. Båda två förmögna men även generösa på så många olika sätt.

Kanske förskönar guiden sin berättelse eller - ja hon förskönar den säkert massor.

Och jag kan inte låta bli att tänka hur det egentligen var? Att vara gift med en man som tog för sig av allt- som fick en massa barn med andra kvinnor- men aldrig med sin fru.

Hur var det att vara Emma?

Att abdikera från judendomen. Att stötta den levnadsbuse och konstnärsgeni. Sköta allt hushåll och själv vara så otroligt begåvad men inte alltid få utlopp för det - för att tiden inte var hennes?

Överallt i huset finns spår av Emma. Guiden nämner det lite sådär i förbi farten .- det vill säga - den konstnärliga Emma - hon nämns förvisso som en stark, smart, kvinno som fick driva allt det praktiska arbetet.....och när gudien berättar låter det som om Emma faktiskt trivdes.

Emma dog ensam i sin säng, hemma på Zorngården av ålderdom. Precis som hon ville.

Och om man jämför med många andra kvinnor på den tiden - levde hon värsta lyxlivet. Status i bygden - ja i världen, bland de rikaste i Sverige, begåvad, generös mot sin omgivning, en dåtiden moder Teresa som starta barnhem, betalade utbildningar till bygdensbarn (Zorns?) , startade hembyggdsföreningen, månade om sina anställda osv.

Hmm.. vet återigen inte vart jag vill komma ...reflekterar bara högt och lågt om allt och inget. Precis som vanligt.

/E.T.T

Jag har någon slags föreställning om den perfekta familjen. Eller snarare den perfekta mamman. Jag vet inte riktigt varför - men det är som om jag dagligen går och jämför mig med någon som inte ens existerar i det verkliga livet.

Den där perfekta mamman som jag "tävlar" mot - eller strävar mot att kunna vara - Hon vaknar med ett litet leende på läpparna och tycker livet är så himla bra och skulle vara super nöjd om hon fick vara hemma på heltid och bara pyssla om sin familj. Hon får hemmet skinande rent bara genom att titta på det - eller nej nu överdrev jag - men hon gillar att städa och hon gör det snabbt, bra och det blir liksom rent samt ordning och reda på samma gång. Hon bakar bullar med ett leende på läpparna och låter dessutom barnen vara med på varje moment. Hon har tid att lyssna på barnen och tänker dessutom inte på annat när barnen pratar....Hon vill och känner till och med lust och ork, älska med sin man typ tre gånger i veckan. Hon svarar på telefon, sms, mail - om inte på en gång så samma dag...Kommer i håg födelsedagar, planerar veckomeny och storhandlar med båda barnen i vagnen. Hon har ordning och reda på det sociala livet - och hinner med kompisarna samt att träna och äta rätt. Och viktigast av allt hon är liksom nöjd med livet - inga dåliga samveten, ingen framtidsångest eller duger jag som jag är ångest..hon är nöjd.

God damn - vad jag inte är den kvinnan. Och ändå är hon mitt tänk om - jag inte allt på samma gång - men hon är som en föreställning i mitt huvud..När jag får en tanke att nu ska jag baka - då blir min bild av baket som en amerikansk film - så där lite luddigt mysig och perfekt- barnen och jag , vi ler, degen jäser som den ska, ungarna skrattar och jag med...men verkligheten....ja...den är ju liksom inte så....

Mitt liv är som en svensk helt ok film, lite drama, romantik, väldigt lite action och thank god ingen skräck...men med lite inslag av humor då och då....

Och det som skrämmer mig mest ibland är att jag liksom har huvudrollen i mitt liv. Skrämmer mig för somliga dagar borde jag nog bytas ut eller be om tjänstledigt - men å andra sidan vissa dagar strålar jag på scen och borde fan mig bli nominerad till om inte en Oscars så till en guldbagge...Så vart vill jag komma? Har ingen som helst aning.

Ville bara skriva av mig, innan jag ska ta tag i ett av dagens action- klä på barnen utan drama och bitchtendenser..(från min sida) och åka till jobbet med en trasig bilradio...

Och för den delen vill jag nog inte vara så perfekt.

Jag nöjer mig med att vara jag.

Tror jag.

Ha en bra helg!//E.T.T

Shrek - nu och för alltid

Shrek - nu och för alltid - var vår fredagsmysfilm med barnen.

Väldigt enkelt kan man väl säga att det handlar om hur Shrek längtar tillbaka till sitt ungkarlsliv, utan blöjbyten, utan att behöva ta hänsyn till andra, kunna göra vad man vill...och hur han sakta men säkert blir passiv och deppig. Ingenting är liksom roligt.

Men han berättar inte för Fiona hur han känner utan han liksom bara fortsätter i samma negativa spiral. Shrek träffar den lilla ondskefull B? som ger honom chansen att få tillbaka sin egna tid..och Shrek skriver under ett kontrakt...och visst han får tillbaka sin egna tid men förlorar också hela sin familj (vilket han inte inser eller förstår att han ska göra när han skriver på kontraktet) . Och då...då vaknar Shrek upp och inser vad som är viktigt i livet och vad han behöver för att kunna känna sig lycklig. För att kunna bryta kontraktet måste han få en kyss av äkta kärlek. Och nu börjar jakten på Fiona...Fiona vars

hjärta inte längre är mjukt utan hårt av sten....

H och jag tittade på varandra. Och log.

Tur att det finns dem som vaknar och tur att det finns hjärtan som kan mjukna!

//E.T.T

Mitt dumma samvete och min ologiska ångest

Jag plågas jämt av dåligt samvete/ eller lättare form av ångest. Jämt. Det tär och sliter i mig och det kan gälla typ vad som helst. Såsom ikväll, här och nu, sitter jag hemma i mysbyxor, förkyld dock ingen feber, ingen rinnande näsa - men med lite hosta, nysattacker, frusen och sliten, sjukt trött - och ändå känns det som om jag skolkar från kvällens happening. Det är som om det inte är giltigt nog att stanna hemma.

Hade jag haft feber hade det nog känns lite lite bättre..kanske ska ta tempen?

Jag skulle gått på drinkkväll hos en bekant som jag inte känner så bra. Och kände att jag liksom inte orkade och att det inte skulle vara så fräscht att sitta där med "bassiluskattacker" bland främmande kvinnor och försöka socialisera. Så jag skickade ett mess och sa att jag pga av sjukdom inte kunde komma.

Giltigt skäl att stanna hemma? Absolut. Och dem är nog glada över att jag inte sprider vidare mina baciller...

Hur känns det inom mig: Skit dåligt samvete..(totalt dumt och ologiskt)

Till vilken nytta?: Ingen alls för dem kommer att ha så roligt utan mig i alla fall.

Missar jag något?: Säkert men det kommer fler kvällar...kanske inte med dem..men med andra..

Ja så där pågår min inre dialog. Konstant. Ur dumt. Idag/ikväll gäller det denna grej, imorgon något annat...suck... (Det här är absolut något jag måste jobba med)

Arrrghh...och nu är klockan 18.00..och nu börjar drinkkvällen...och här sitter jag....

//E.T.T