Mitt dumma samvete och min ologiska ångest

Jag plågas jämt av dåligt samvete/ eller lättare form av ångest. Jämt. Det tär och sliter i mig och det kan gälla typ vad som helst. Såsom ikväll, här och nu, sitter jag hemma i mysbyxor, förkyld dock ingen feber, ingen rinnande näsa - men med lite hosta, nysattacker, frusen och sliten, sjukt trött - och ändå känns det som om jag skolkar från kvällens happening. Det är som om det inte är giltigt nog att stanna hemma.

Hade jag haft feber hade det nog känns lite lite bättre..kanske ska ta tempen?

Jag skulle gått på drinkkväll hos en bekant som jag inte känner så bra. Och kände att jag liksom inte orkade och att det inte skulle vara så fräscht att sitta där med "bassiluskattacker" bland främmande kvinnor och försöka socialisera. Så jag skickade ett mess och sa att jag pga av sjukdom inte kunde komma.

Giltigt skäl att stanna hemma? Absolut. Och dem är nog glada över att jag inte sprider vidare mina baciller...

Hur känns det inom mig: Skit dåligt samvete..(totalt dumt och ologiskt)

Till vilken nytta?: Ingen alls för dem kommer att ha så roligt utan mig i alla fall.

Missar jag något?: Säkert men det kommer fler kvällar...kanske inte med dem..men med andra..

Ja så där pågår min inre dialog. Konstant. Ur dumt. Idag/ikväll gäller det denna grej, imorgon något annat...suck... (Det här är absolut något jag måste jobba med)

Arrrghh...och nu är klockan 18.00..och nu börjar drinkkvällen...och här sitter jag....

//E.T.T