Jag har någon slags föreställning om den perfekta familjen. Eller snarare den perfekta mamman. Jag vet inte riktigt varför - men det är som om jag dagligen går och jämför mig med någon som inte ens existerar i det verkliga livet.

Den där perfekta mamman som jag "tävlar" mot - eller strävar mot att kunna vara - Hon vaknar med ett litet leende på läpparna och tycker livet är så himla bra och skulle vara super nöjd om hon fick vara hemma på heltid och bara pyssla om sin familj. Hon får hemmet skinande rent bara genom att titta på det - eller nej nu överdrev jag - men hon gillar att städa och hon gör det snabbt, bra och det blir liksom rent samt ordning och reda på samma gång. Hon bakar bullar med ett leende på läpparna och låter dessutom barnen vara med på varje moment. Hon har tid att lyssna på barnen och tänker dessutom inte på annat när barnen pratar....Hon vill och känner till och med lust och ork, älska med sin man typ tre gånger i veckan. Hon svarar på telefon, sms, mail - om inte på en gång så samma dag...Kommer i håg födelsedagar, planerar veckomeny och storhandlar med båda barnen i vagnen. Hon har ordning och reda på det sociala livet - och hinner med kompisarna samt att träna och äta rätt. Och viktigast av allt hon är liksom nöjd med livet - inga dåliga samveten, ingen framtidsångest eller duger jag som jag är ångest..hon är nöjd.

God damn - vad jag inte är den kvinnan. Och ändå är hon mitt tänk om - jag inte allt på samma gång - men hon är som en föreställning i mitt huvud..När jag får en tanke att nu ska jag baka - då blir min bild av baket som en amerikansk film - så där lite luddigt mysig och perfekt- barnen och jag , vi ler, degen jäser som den ska, ungarna skrattar och jag med...men verkligheten....ja...den är ju liksom inte så....

Mitt liv är som en svensk helt ok film, lite drama, romantik, väldigt lite action och thank god ingen skräck...men med lite inslag av humor då och då....

Och det som skrämmer mig mest ibland är att jag liksom har huvudrollen i mitt liv. Skrämmer mig för somliga dagar borde jag nog bytas ut eller be om tjänstledigt - men å andra sidan vissa dagar strålar jag på scen och borde fan mig bli nominerad till om inte en Oscars så till en guldbagge...Så vart vill jag komma? Har ingen som helst aning.

Ville bara skriva av mig, innan jag ska ta tag i ett av dagens action- klä på barnen utan drama och bitchtendenser..(från min sida) och åka till jobbet med en trasig bilradio...

Och för den delen vill jag nog inte vara så perfekt.

Jag nöjer mig med att vara jag.

Tror jag.

Ha en bra helg!//E.T.T