Det är Diego på tv, så småbarnsföräldrar vet att klockan är 05.53..eller nåt.
Jag har gått igenom min gamla blogg. Läst och funderat och en massa känslor samsas plötsligt om platsen i soffen. Var det så det var? Alla de där åren 2006 till 2009. Eller snarare var det så jag valde att skildra det?
Jag har aldrig haft ett behov av att skriva när allting har varit bra, så det blir lätt lite snedvridet. Jag försöker tänka på det - men ändå. Fan vad det har varit tufft emellanåt.
Jag inser när jag läser allt, att jag har utvecklats en hel del som människa. Att det har tagit en hel del ord i terapisoffan och en massa tårar för att rota fram delar av mig som jag faktiskt vill värna om och stärka upp. Och delar som är dags att släppa taget om, förlåta, accepetera och kassera.
Jag är ju faktiskt en bra människa. Helt klart har jag en lista: det här måste jag bli bättre på,men i det stora hela är jag en bra människa. Jag har tagit på mig offerkoftan lite för ofta, jag ber för mycket om ursäkt, och jag har svårt att ta mig själv och mina känslor på allvar.
Men jag jobbar på det. Bra där Eva!
Mitt nya mål är att bli min egna bästa vän. Att ta hand och värna om mig och mina behov. De har fått stå åt sidan i så många år nu, att bitterheten pyr ut och förvandlar mig till någon jag inte vill vara.
Idag tänker jag ta en promenad till Täby C, möta upp en vän, ta en latte och shoppa lite kläder till mig själv. För det är jag värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar