//E.T.T

Vägskäl

Jag undrar om jag har kraft att ge mig av eller om jag har mod att stanna kvar och vågar bygga på nåt nytt.

//E.T.T

Face.Raping.Book

Det är inte klokt vad vi lämnar ut våra liv egentligen. Facebook är ett gott exempel. I början , säger alla, är man helt fascinerad och addar den ena och den andra, allt från ens få nära riktigt nära vänner till folk man knappt eller inte alls känner. Av de få nära vänner jag har knappt någon av dem konto på Facebook. Och jag tycker det är egentligen är rätt strongt, att stå emot, att gå emot strömmen.

Hur som helst. Det som var så fascinerande i början har nu börjat kännas rätt tröttsamt. Vissa grupper ger reklam om deras senaste nyheter vilket kan vara lätt och intressant att följa men en hel del använder Facebook som en avlastningscentral för sina känslor och dagliga upplevelser.Det är så här vi följer våra "vänner" numera? Hur ser vi på de personliga statusinläggen, hur uppfattas vi av andra? Inte för att det kanske har någon betydelse för de flesta men ibland är det inte fel att har ett kritiskt tänkande till vårt utelämnade på Internet. Hur vår information uppfattas och används.
Varför är det så viktigt för oss att andra vet hur vi tillbringar vardagen? Vad vill vi säga med det?
Och varför är vi i såfall så nyfikna på att kolla upp andras liv? Har vi inte nog med vår eget? För inte är väl jag egentligen så intresserad av att veta vad min föredetta kollega gjorde i helgen, eller de bilder hon lägger upp på sina barn.
Är inte egentligen allt det här ganska ytligt eller börjar jag bli mossig?

Igår när jag åkte hem med bussen ,satt några tonårstjejer bakom mig och snackade. Ämnet jag lyssnade på handlade om Faceraping, vilket jag tolkade som att få facebook-kontot kapat och där andra har skrivit statusuppdateringar på personens konto.

Jag undrar vad det kan innebära för oss som människor och våra relationer? Vad händer med vår umgängesförmåga?

Många funderingar finns i Ehwas huvud denna lördagkväll

Ombyggnad pågår

...Du borde ha en skylt runt din hals med texten: Ombyggnad pågår.

Så sa en mycket klok kvinna som jag har förmånen att känna - till mig.

Jag satt på jobbet med ångest i magen. Ångest över hela min situation.

Över känslan att vara världens sämsta mamma. Den där Dumman mamman.

Ångest för att jag kör vilse inne i mig själv och inte hittar ut och det trots att det för det mesta är öde här inne. Tomt. Kaputt. Inga spår av någonting.

Hon såg min ångest men hon hantera den varsamt, utan att ge den näring hon bara konstatera: Ombyggnad pågår. Du har renoveringskaos inombords. Hur sjutton kan du förvänta dig att du ska orka med allt som vanligt? Var snäll mot dig själv: se dig själv med ömhet.

Hon skrattade med mig åt tanken att jag skulle kunna klara av ett retreat i detta läge. Skrattade hjärtligt och jag blev plötsligt glad över att det var fullbokat och att jag inte ska åka.

Eva, sa hon, människor som är aktiva kan inte gå från 100 till 0 på en gång. Mitt mindfulness är en dag i myskläder i soffan och en box med FRIENDS avsnitt - helt enkelt en bara vara dag- hur ska ditt mindfulness se ut?

Skönt med enkel klokhet.

Skönt med varm tydlighet.

Sådant diggar jag.

//E.T.T

Vänskap. Kärlek.

Det är något visst med en bästis. Jag tycker att det är något vackert med bästisskapet. Min nio-åriga son har fått en bästis , som det verkligen är något visst med. De kramas åter och åter igen och gör små saker till varandra. Vill ses varje dag både i och utanför skolan. En sorts underbar kärlek.

Och varför jag tycker att det är så underbart är att det nog är första gången jag ser min son så lycklig i sin vänskap. Han har aldrig riktigt funnit sig i något bästisskap tidigare och kanske t.om lite av andrahandsvalet hos vänner.

Jag identifierar mig kanske lite med honom här. Men jag minns särskilt en tjej som satt ett spår i mitt bästishjärta. Jag kanske var lite förälskad i henne också och hon betydde så mycket för mig. Jag är svag för estetiker, konstnärer. Hon målade en tavla av mig och för mig var det ett verkligt tecken på kärlek. Hon såg mig.

När man möter en sådan person känns det så äkta. En person som gillar dig för att du är den du är. Är det inte vackert?

Det här har jag anmält mig till:

MINDFULNESSRETREAT

Plats: Meditationsgården

Tid: Tor 05 jan 18:00 - Sön 08 jan 14:00

Pris: Kursavgift 850:-. Helpension 2 400:-

Strävan med Mindfulness är självkännedom och inre harmoni. Ordet retreat betyder ”att dra sig tillbaka i stillhet” och det ger oss möjligheten att stanna upp och lyssna in oss själva. Du får lära dig grund teknikerna i Mindfulness som är sittande meditation, yoga, kroppskännedom och gående meditation. Dagarna varvas med att vi delar våra upplevelser samt får tid för egen reflektion. Kursledare är Sophia-Stina Levin, certifierad Mindfulnessinstruktör och yoga lärareoch har lett kurser i Mindfulness och Yoga sedan flera år. Hon har bl.a. hållit i MBSR 8 veckorsprogram om stressrehabilitering för kommunanställda i Eskilstuna./E.T.T

Är sjuk idag. Igen. Jag och Liam hänger hemma tillsammans. Var så sugen på att se Magnolia men hittade inte på filmen tyvärr. Men jag nöjer mig gott med att njuta lite av Aimee Mann idag. Och särskilt den här låten känns för mig rätt talande idag. Jag har fantastiska vänner omkring mig som hjälper mig oavsett de vet det eller inte.


It's not
What you thought
When you first began it
You got
What you want
Now you can hardly stand it though,By now you know
It's not going to stop
It's not going to stop
It's not going to stop
'Til you wise up
You're sure
There's a cure
And you have finally found it
You think
One drink
Will shrink you 'til you're underground
And living down
But it's not going to stop
It's not going to stopIt's not going to stop
'Til you wise up
Prepare a list of what you need
Before you sign away the deed'
Cause it's not going to stop
It's not going to stopIt's not going to stop
'Til you wise upNo, it's not going to stop
'Til you wise upNo, it's not going to stop
So just...give up

/Ehwa

Lilla jag...

I fredags när jag dinglade med benen 100 meter upp i luften och såg ut över Köpenhamn infann sig ett lugn i mig. Det var magiskt vackert att se det upplysta Tiviolit. Trädet med knallröda hjärtan. Folket som traska runt och drack rykande het glögg. Barnen som skrattade.
Men så kom kylan. Bitande kallt. Min vän bredvid som fick panik. Som inte vågade öppna ögonen och se det vackra...vars händer krampaktigt höll fast i kedjan.
För ngt hade gått fel. Vi blev sittandes där i den bitna kylan och paniken började poppa upp bland alla som satt där och dingla. Släpp ner oss skrek flera.
Men ingenting hände, jo en raspig röst på Danska som försökte förklara ngt men vi varken hörde eller förstod det lilla vi snappa upp.
Jag hängde där men kände mig lugn.
Jaha, ja tänkte jag. Så vad gör man nu fast 100 meter en sen kväll i Köpenhamn?
Men så kom det igång. Och vi kom ner till marken.

Jag är en ganska feg människa när det gäller att åka saker på nöjesparker, gömmer mig lätt bakom att jag mår illa, eller inte ska väl lilla jag kosta på mig det...men mitt gula åkband runt handleden och Olivias glädje fick mig att kasta mig ut och skit i allt.
Underbart. Livsbejakande. Insiktsfullt. Jag levde.

Hemma i vardagen. Hemma i mitt trasiga liv. Tilltrasslat med skuld och längtan.
Har ett eget kalhygge och har aldrig känt mig så svag och stark på samma gång.
Har aldrig varit i ett sådant stor behov av att antingen få trycka på paus eller forward.
Har aldrig känt en sådan motvilja att bara vara i nuet och behöva stå ut med alla känslor som kommer och går.
Skrämmande. Livsbejakande. Insiktsfullt. Och levande. I högsta grad.//E.T.T