I fredags när jag dinglade med benen 100 meter upp i luften och såg ut över Köpenhamn infann sig ett lugn i mig. Det var magiskt vackert att se det upplysta Tiviolit. Trädet med knallröda hjärtan. Folket som traska runt och drack rykande het glögg. Barnen som skrattade.
Men så kom kylan. Bitande kallt. Min vän bredvid som fick panik. Som inte vågade öppna ögonen och se det vackra...vars händer krampaktigt höll fast i kedjan.
För ngt hade gått fel. Vi blev sittandes där i den bitna kylan och paniken började poppa upp bland alla som satt där och dingla. Släpp ner oss skrek flera.
Men ingenting hände, jo en raspig röst på Danska som försökte förklara ngt men vi varken hörde eller förstod det lilla vi snappa upp.
Jag hängde där men kände mig lugn.
Jaha, ja tänkte jag. Så vad gör man nu fast 100 meter en sen kväll i Köpenhamn?
Men så kom det igång. Och vi kom ner till marken.
Jag är en ganska feg människa när det gäller att åka saker på nöjesparker, gömmer mig lätt bakom att jag mår illa, eller inte ska väl lilla jag kosta på mig det...men mitt gula åkband runt handleden och Olivias glädje fick mig att kasta mig ut och skit i allt.
Underbart. Livsbejakande. Insiktsfullt. Jag levde.
Hemma i vardagen. Hemma i mitt trasiga liv. Tilltrasslat med skuld och längtan.
Har ett eget kalhygge och har aldrig känt mig så svag och stark på samma gång.
Har aldrig varit i ett sådant stor behov av att antingen få trycka på paus eller forward.
Har aldrig känt en sådan motvilja att bara vara i nuet och behöva stå ut med alla känslor som kommer och går.
Skrämmande. Livsbejakande. Insiktsfullt. Och levande. I högsta grad.//E.T.T
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar