Vänskap. Kärlek.

Det är något visst med en bästis. Jag tycker att det är något vackert med bästisskapet. Min nio-åriga son har fått en bästis , som det verkligen är något visst med. De kramas åter och åter igen och gör små saker till varandra. Vill ses varje dag både i och utanför skolan. En sorts underbar kärlek.

Och varför jag tycker att det är så underbart är att det nog är första gången jag ser min son så lycklig i sin vänskap. Han har aldrig riktigt funnit sig i något bästisskap tidigare och kanske t.om lite av andrahandsvalet hos vänner.

Jag identifierar mig kanske lite med honom här. Men jag minns särskilt en tjej som satt ett spår i mitt bästishjärta. Jag kanske var lite förälskad i henne också och hon betydde så mycket för mig. Jag är svag för estetiker, konstnärer. Hon målade en tavla av mig och för mig var det ett verkligt tecken på kärlek. Hon såg mig.

När man möter en sådan person känns det så äkta. En person som gillar dig för att du är den du är. Är det inte vackert?