Familj Annorlunda

Jag och O har följt Familjen Annorlunda på tv och tokförälskat oss i den Värmländska, skrattande, bohemiska, mjölkdrickande och kärleksfulla familjen. (Mamman i denna stora familj har säkert också ett behov av ett skrikrum då och då och självklart är det inget som blir filmat eller visat för oss tvtittare.) Men jag häpnar, känner en viss avund över den kärleken och glädjen som finns i den familjen.

Det är små saker, tystnaden, samförståndet över en kopp kaffe, tonläget vid hundrade blöjbytet, skrattet, hemmagjorda ansiktsmasker, tvättbergen, fredagsmyset - kärleken i vardagen. Och jag bara sitter där med ett stort leende och tänker: Så där vill jag också ha det.

Mer kärlek. Mer skratt. Mer nöjd med tillvaron.

Japp. Så ska det bli.

Det är bara jag och W hemma.

Han sitter i skinnsoffan och tittar på Hopp och mumsar glass.

Och jag bara råkar tycka att han är världens finaste.

Jesses, vad jag älskar den gossen - han är så himla go.

Stora stora blåa ögon.

Mitt mammahjärta är helt sålt.

Det är mysigt att få vara med ett barn i taget ibland.

Att få iaktta och prata med.

Morgonstunderna är min och Ws - då H och O sover som stockar.

Jag tränar och W sitter i soffan bredvid och pratar och pratar om allt och om inget.

Kvalitetstid. I like a lot:)

Så sitter jag där , 36 år gammal, och diskuterar hörapparater.
Det känns overkligt. Och efteråt vill jag bara gråta.
Åldersförslitningar. Förvisso använde han ord som lätt och måttliga förslitningar.
Än dock förslitningar.
Än dock stora hål i plånboken.

Känner mig vilsen när jag sitter där - försöker agera vuxet och ställa rätt frågor men hur då?
Jag kan ingenting om det här. Ingenting alls. Måste således lita på denna man.
Han är expert.

Får pröva en apparat - den syns knappt. Det låter lite udda men han säger att den lilla apparaten inte är inställd efter mina behov. Det blir nog bra.

Ska dit om en vecka igen. Kanske H har tid att följa med? Vore skönt med lite stöd. Någon som kan ställa bra frågor om allt det tekniska som jag liksom tappar bort:)

Du ska vara glad säger han, för det här är något vi kan fixa.
Och ja, jag antar det - jag ska vara glad.

Imorgon tänker jag vara det.
//E.T.T

Som sagt allt handlar om inställningen:)

Vill lägga mig i fosterställning och bara gråta en stund.

Är trött. Trött på bruset och suset i mina öron. Trött på att vara trött.

Trött på denna skit kropp. Bättre begagnad. Trött på att alltid vara så kläm käckt positiv.

Vill tillåta mig deppa ett tag. Trösta äta godis. Bita av mig naglarna ännu mer. Vill böla så mascaran rinner och tycka förbannat synd om mig själv. Skit i att det finns dem som har det värre. Frossa i min olycka. Helvetes djävla skit. Bajs helt enkelt.

Behöver en sandstrand. Behöver en bra bok. Behöver låna lite energi från fina vänner. Behöver bara vara och landa i mig själv. Behöver få beklaga mig. Behöver en kram. Behöver vara i fred. Behöver vara nära. Behöver allt. Behöver inget.

Nämen, hoppsan, är det kaos i lilla mig? Nähä...döh...bort med makeupen, på med mysbyxor, ett glas rött och hämtmat - barnen får välja film, ska lägga mig i soffan och bara paltkoma glo och tillåta mig skita imorgondagen. Idag är det synd om lilla mig. Japp så är det.

/E.T.T

Hallå?

Jag brukar säga att Gud kastar tegelstenar på vissa människor för att få dem att förstå.

Jag hade tex en mycket osympatisk kollega, som var med om Tsunamin och överlevde, för att året där på, bli levande begravd i en lavin och överlevde. Men inte fan blev hon mer sympatisk. Bara tvärtom. Och om nu Gud skulle utsätta (kasta tegelstenar) människor för olika prövningar: vad är det han vill att jag ska förstå??

Ibland undrar jag om jag var en dålig människa i mitt förra liv, (Japp - här kör vi tvära teologiska kast: kristendom och tidigare liv) med tanke på allt små skit som jag hela tiden råkar ut för.

Eller så kanske jag ska gå på tesen, att jag är en gammal själ - som många andliga kvinnor sagt till mig: Oj, du har en gammal och stark själ.

Jag har även läst en bok som handlar om att livet här på jorden är en skola, och att själarna skickas hit för att tränas på olika sätt och att man själv - när man satt där uppe i själar himlen var med och bestämde sig för vad man skulle utsätta sig för...För att kunna bli en starkare själ.

Okej, nu leker vi med den tanken: Om jag nu skulle vara en gammal själ....hur tänkte jag då?

Låt oss titta på vad min kropp har fått gå igenom:

• Järnbrist mer eller mindre hela livet
• Sne kropp (min fot går inåt - rejält)
• Underviktigt/överviktig
• Skolios
• Plattfot
• Diverse förvisso små synfel men så pass mycket att jag måste ha glasögon
• Operation av cysta
• Operation av blindtarm
• Operation av allvarliga cellförändringar
• Glutenallergi
• IBS
• Bettsken
• Olika vitaminbrister
• Två graviditeter som gjort mig mycket sjuk
• Två förlossningar där bägge barnen fastnat
• Leverfläckar som måste tas bort
• Kraftig hörselnedsättning
• Och nu hörapparater

Om jag satt där i "själarhimmlen" och fick lämna in någon slags önskemålslista: hur tänkte jag då? För allvarligt talat nu har jag bara listat allt fysiskt som lilla jag råkat ut för och den andra listan - med skit - den är typ lika lång... Och vad är det jag ska lära mig nu? Always look at the bright side eller vad?

Jag har ärligt talat lite svårt för det just nu. Jag har svårt att hantera att jag ev. eller tydligen ska ha två hörapparater på mig varje dag. Och jag är ärligt talat inte alls glad. Jag gråter och tycker skit synd om mig själv.

Så hallå - där uppe..Vad är det ni vill att jag ska lära mig?

Ni vet vart jag bor - så please, hör av er.

//E.T.T

Det luktar hemmagjord äppelpaj här hemma.

Bakad på begäran av Wilmer som efter en sekunds vakenhet, ruskar tag i mig och säger idag ska jag äta äppelpaj. Och när jag kom hem efter en fantastisk dag på staden - får jag en enda fråga: Äppelpajen, mamma? Vart är äppelpajen?

Klart grabben ska ha äppelpaj tänkte jag och ställde mig och baka.

Hemmet ser smått kaotiskt ut och jag känner en tacksamhet över att vi inte bjöd över någon ikväll- förvisso hade vi hysteriskt städat...åtminstone toaletterna och pressat in saker i garderoberna...men tja, vi tar det imorgon istället. Inte överbjudningen av vänner men städningen:)

Medan jag åt brunch på Fåfängen och sippade mousserat vin, var min fina man med barnen och badade. Så det där med ordning och reda samt utrota dammråttor har vi lagt på to do listan. Att leva ligger liksom snäppt över. Vi är en levande familj och jag gillar det.

Ikväll ska jag pussa på min man. Jag ska dansa till låtarna på mello tillsammans med våra fina barn och göra tummen upp och tummen ner. Jag sippa på drinkar och njuta av livet.

Skål alla fina!

/E.T.T

Hittade en postitlapp på jobbet - skrivet av en elev som har Asperger.

"Åsikter är som spikar. Lätt att slå i, svårare att dra ur"

Tillbaka i tiden

Jag vandrar runt tillsammans med andra människor förvisso i en annan värld.

Bort från 2012 - till början av 1900 talet.

Gamla ting - välbevarade - som andas historia.

Jag inspireras och känner mig levande som aldrig förr.

Jag älskar det helt enkelt.

Älskar att höra berättselser från förr.

Älskar hur jag slungas tillbaka i tiden så pass mycket att jag får bilder i mitt huvud om hur det kunde ha sett ut.

Hör stegen i trappan. Skratten från matsalen. En ganska barsk kokerska med huvudansvar. Kvinnokarlen, konstnären, skulptören, livsnjutaren och drivkraftiga Anders Zorn - - hans starka, begåvade, omtänksamma, kreativa fru Emma. Båda två förmögna men även generösa på så många olika sätt.

Kanske förskönar guiden sin berättelse eller - ja hon förskönar den säkert massor.

Och jag kan inte låta bli att tänka hur det egentligen var? Att vara gift med en man som tog för sig av allt- som fick en massa barn med andra kvinnor- men aldrig med sin fru.

Hur var det att vara Emma?

Att abdikera från judendomen. Att stötta den levnadsbuse och konstnärsgeni. Sköta allt hushåll och själv vara så otroligt begåvad men inte alltid få utlopp för det - för att tiden inte var hennes?

Överallt i huset finns spår av Emma. Guiden nämner det lite sådär i förbi farten .- det vill säga - den konstnärliga Emma - hon nämns förvisso som en stark, smart, kvinno som fick driva allt det praktiska arbetet.....och när gudien berättar låter det som om Emma faktiskt trivdes.

Emma dog ensam i sin säng, hemma på Zorngården av ålderdom. Precis som hon ville.

Och om man jämför med många andra kvinnor på den tiden - levde hon värsta lyxlivet. Status i bygden - ja i världen, bland de rikaste i Sverige, begåvad, generös mot sin omgivning, en dåtiden moder Teresa som starta barnhem, betalade utbildningar till bygdensbarn (Zorns?) , startade hembyggdsföreningen, månade om sina anställda osv.

Hmm.. vet återigen inte vart jag vill komma ...reflekterar bara högt och lågt om allt och inget. Precis som vanligt.

/E.T.T

Jag har någon slags föreställning om den perfekta familjen. Eller snarare den perfekta mamman. Jag vet inte riktigt varför - men det är som om jag dagligen går och jämför mig med någon som inte ens existerar i det verkliga livet.

Den där perfekta mamman som jag "tävlar" mot - eller strävar mot att kunna vara - Hon vaknar med ett litet leende på läpparna och tycker livet är så himla bra och skulle vara super nöjd om hon fick vara hemma på heltid och bara pyssla om sin familj. Hon får hemmet skinande rent bara genom att titta på det - eller nej nu överdrev jag - men hon gillar att städa och hon gör det snabbt, bra och det blir liksom rent samt ordning och reda på samma gång. Hon bakar bullar med ett leende på läpparna och låter dessutom barnen vara med på varje moment. Hon har tid att lyssna på barnen och tänker dessutom inte på annat när barnen pratar....Hon vill och känner till och med lust och ork, älska med sin man typ tre gånger i veckan. Hon svarar på telefon, sms, mail - om inte på en gång så samma dag...Kommer i håg födelsedagar, planerar veckomeny och storhandlar med båda barnen i vagnen. Hon har ordning och reda på det sociala livet - och hinner med kompisarna samt att träna och äta rätt. Och viktigast av allt hon är liksom nöjd med livet - inga dåliga samveten, ingen framtidsångest eller duger jag som jag är ångest..hon är nöjd.

God damn - vad jag inte är den kvinnan. Och ändå är hon mitt tänk om - jag inte allt på samma gång - men hon är som en föreställning i mitt huvud..När jag får en tanke att nu ska jag baka - då blir min bild av baket som en amerikansk film - så där lite luddigt mysig och perfekt- barnen och jag , vi ler, degen jäser som den ska, ungarna skrattar och jag med...men verkligheten....ja...den är ju liksom inte så....

Mitt liv är som en svensk helt ok film, lite drama, romantik, väldigt lite action och thank god ingen skräck...men med lite inslag av humor då och då....

Och det som skrämmer mig mest ibland är att jag liksom har huvudrollen i mitt liv. Skrämmer mig för somliga dagar borde jag nog bytas ut eller be om tjänstledigt - men å andra sidan vissa dagar strålar jag på scen och borde fan mig bli nominerad till om inte en Oscars så till en guldbagge...Så vart vill jag komma? Har ingen som helst aning.

Ville bara skriva av mig, innan jag ska ta tag i ett av dagens action- klä på barnen utan drama och bitchtendenser..(från min sida) och åka till jobbet med en trasig bilradio...

Och för den delen vill jag nog inte vara så perfekt.

Jag nöjer mig med att vara jag.

Tror jag.

Ha en bra helg!//E.T.T

Shrek - nu och för alltid

Shrek - nu och för alltid - var vår fredagsmysfilm med barnen.

Väldigt enkelt kan man väl säga att det handlar om hur Shrek längtar tillbaka till sitt ungkarlsliv, utan blöjbyten, utan att behöva ta hänsyn till andra, kunna göra vad man vill...och hur han sakta men säkert blir passiv och deppig. Ingenting är liksom roligt.

Men han berättar inte för Fiona hur han känner utan han liksom bara fortsätter i samma negativa spiral. Shrek träffar den lilla ondskefull B? som ger honom chansen att få tillbaka sin egna tid..och Shrek skriver under ett kontrakt...och visst han får tillbaka sin egna tid men förlorar också hela sin familj (vilket han inte inser eller förstår att han ska göra när han skriver på kontraktet) . Och då...då vaknar Shrek upp och inser vad som är viktigt i livet och vad han behöver för att kunna känna sig lycklig. För att kunna bryta kontraktet måste han få en kyss av äkta kärlek. Och nu börjar jakten på Fiona...Fiona vars

hjärta inte längre är mjukt utan hårt av sten....

H och jag tittade på varandra. Och log.

Tur att det finns dem som vaknar och tur att det finns hjärtan som kan mjukna!

//E.T.T

Mitt dumma samvete och min ologiska ångest

Jag plågas jämt av dåligt samvete/ eller lättare form av ångest. Jämt. Det tär och sliter i mig och det kan gälla typ vad som helst. Såsom ikväll, här och nu, sitter jag hemma i mysbyxor, förkyld dock ingen feber, ingen rinnande näsa - men med lite hosta, nysattacker, frusen och sliten, sjukt trött - och ändå känns det som om jag skolkar från kvällens happening. Det är som om det inte är giltigt nog att stanna hemma.

Hade jag haft feber hade det nog känns lite lite bättre..kanske ska ta tempen?

Jag skulle gått på drinkkväll hos en bekant som jag inte känner så bra. Och kände att jag liksom inte orkade och att det inte skulle vara så fräscht att sitta där med "bassiluskattacker" bland främmande kvinnor och försöka socialisera. Så jag skickade ett mess och sa att jag pga av sjukdom inte kunde komma.

Giltigt skäl att stanna hemma? Absolut. Och dem är nog glada över att jag inte sprider vidare mina baciller...

Hur känns det inom mig: Skit dåligt samvete..(totalt dumt och ologiskt)

Till vilken nytta?: Ingen alls för dem kommer att ha så roligt utan mig i alla fall.

Missar jag något?: Säkert men det kommer fler kvällar...kanske inte med dem..men med andra..

Ja så där pågår min inre dialog. Konstant. Ur dumt. Idag/ikväll gäller det denna grej, imorgon något annat...suck... (Det här är absolut något jag måste jobba med)

Arrrghh...och nu är klockan 18.00..och nu börjar drinkkvällen...och här sitter jag....

//E.T.T

++++ Sakura

Sakura - en japansk restaurang som ligger på Luntmakargatan 59, Norrmalm.

Vi åt råbiff på japanskt vis till förrätt- varmrätt var tunnt skivad entrecote och ankbröst och grönsaker som vi själva fick steka runt bordet. Super mysigt. Efterrätt var tre olika sorterst glassar och färsk frukt.

Personalen var bra. Inredningen enkel och utan krusiduller eller mysbelysning. Kan varmt rekommendera denna restaurang - prisvärd och himla gott.

/E.T.T

Igår traskade jag med mina vandringskängor på isen vid Rönningesjön. Jag var osminkad, oduschad och med totalt omatchade kläder - och jag var så förbannat nöjd.

Här går jag liksom, varm och glad.

Ja jag går - för jag har inga skridskor och skulle jag ha - så skulle jag nog inte vara så glad just nu - bambi på hal is - det är jag det- så tänkte jag - när jag såg alla långfärdskridskoåkare passera förbi. (Men jag har dock blivit lite sugen på att införskaffa just långfärdskridskor)

Varmkorv i värmestugan vid Rönninge by.

Delar dubbeldaim med alla i familjen.

O värmer sina fötter vid öppna spisen.

Barnens skratt när H drar runt dem på snowracern på isen.

Pusspaus på isen med H.

Nice liksom.

Good feeling inombords.

Mera sånt. I like.

// E.T.T

Idag har jag fått vandra runt i ett hem - som jag endast trodde exiterade i Sköna hem eller i tvserier - som Mickan och Freddans hus i Solsidan, sådär perfekt som man inte tror att någon på allvar kan leva i. Kliniskt rent. Alla saker på sin plats. Inte en enda onödig sak som ligger framme och skräpar. Svart och vitt. Designtavlor. Ordning och reda. Och dyrt som fan. Det andades liksom pengar - där hade man inte spart på någonting. Genomtänkt. Till och med böckerna i bokhyllan gick i färgskala??? Walking closet. Oh my god - liksom!

Städhjälp? Jajamen svarar mannen i huset. Men vi tycker inte om att ha oreda så vi håller undan så mycket som möjligt i vardagen - det stör annars.

Jag gick därifrån sjukt splittrad. Kände mig smått sunkig när jag stod i min halvrenoverade hall. Allt som måste göras blev super synligt. Alla mina färgglada keramik krukor från Fyndinge kändes inte så djäkla fin längre. Fru Eva fick helt enkelt sjukt mycket komplex. Böckerna som står i oordning, Os rum som är lika stort som deras walking closet, våra hemmagjorda tavlor, dammråttor och motionscykel framför tvn. Barnens kläder som ligger sprida lite överallt. Familjen Huller om Buller. Det är vi det. Och egentligen, varför kan jag inte bara acceptera det? Varför kan jag inte sluta att jämföra mig med andra, varför får jag jämt komplex? Herregud - jag är ju fru stökig. Jag har svårt med att hålla efter. Jag läser hellre en bok, suktar efter saker på nätet, tittar på en film, lagar mat än att städar- var sak har inte sin plats i vårt hem - den har fler platser.....sådana är vi.

När jag går från ett sådant ställe tänker jag ofta: Dem här människorna tänker jag aldrig aldrig bjuda hem till mig. Dem får inte komma in. Jag vägrar.

Men ärligt talat, kanske jag borde tänka om...rannsaka mig själv lite grann och skaka av mig känslan av komplex. Jag är inte gjord för att bo i ett perfekt hem - men dem är uppenbart det. Kul för dem liksom. Och vill dem komma hit - låt dem komma och stör dem sig på att vi har stökigt: så är det deras problem. Punkt slut liksom. Alla är vi olika. Och tur är väl det?

..Take a chance. Take off your shoes and dance in the rain..

Igår anmälde vi oss (jag och H)till en nybörjar buggkurs för par. Vi vet ju inte om vi kommit med ännu - men bara själva tanken på att vi ska gå och lära oss att bugga tillsammans gör mig glad. Det var Hs ide. En himla bra och smått galen sådan - då dans verkligen inte är någon av oss starka sida....och jag gillar det skarpt. Att vi gör det tillsammans. Förhoppningsvis får vi skratta mycket samtidigt som vi lär oss något nytt. I LIKE. I LIKE A LOT.

För det är väl det livet går ut på? //E.T.T

Vi kom med! Nervöst men roligt...vad sjutton ska man ha på sig?

//E.T.T

Ibland är det så himla svårt att tänka positiva tankar - om någon hade hört den inre dialogen som jag har fört med mig själv idag så skulle denna någon häpna.

Negativa Eva - det är jag idag. Fruktansvärt svart i sinnet och borde inte få vara mamma idag - för jesses vad jag fräser:(

Kanske är det för att jag har fått min mens (mycket troligt) och värktabletterna inte fungerar, kanske är det för att jag har fått något skit i ögonen som gör att det svider och mina ögonvitor är lätt rosa/röda..kanske är det för att jag är trött efter en många konstiga drömmar i natt...Kanske är det också så att man inte behöver ha något skäl till att vakna och vara på riktigt uruselt humör...sanningen är dock att just nu har jag egentligen ingeting att gnälla över eller att fräsa över heller;

Att barnen har selektiv hörsel, konstant bråkar med varandra, helst vill sitta i mitt knä hela tiden, bråkar om trivala saker som en ballong, vägrar klä på sig, samtidigt som man måste ta hand om vardagens måsten, vårda kärleken, och sedan ha lite egen tid...jamen sånt är väl livet...eller...men fy sjutton vad jag kan bli frustrerad ibland. Det är liksom inte ens roligt.

Fy bubblan och bajs liksom. Urk på burk. Dra täcket över huvudet dag och skit i hela världen.

Nej men just det - det går inte..

Jag är MAMMA.

Jag är FRU.

Jag är EVA

Och alla bitar måste liksom falla på sin plats...

Konstigt ..varför skrev jag mig själv sist?

Det borde ha varit jag är EVA som är Mamma och Fru.

Göra om och göra rätt - liksom...

Hur som haver, mitt i mitt privata gnällträsk..så är det faktiskt så att det händer mycket bra saker.

• Jag har börjat dejta en fantastisk man - min egna och det känns så bra.
• Vårt sovrum börjar bli klart - och det blir så fint....
• Jag lagade en fantastiskt god pastarätt igår kväll
• Vi bokade en resa till Kroatien igår. 16 dagars båtluff i juni/juli

Nu ska jag faktiskt tillåta mig att dra ett täcke över huvudet en stund, ligga där under täcket och bara andas..eller kanske ringa en vän och prata bort några minuter...utan man och barn och bara vara jag en liten stund. Välbehövligt.

Avslutar med mitt nya väggord som numera pryder mitt rum - och som står för hur jag vill leva (trots bajsdag idag) :Take a chance. Take your shoes off and dance in the rain.

Puss från E.T.T

2012

Jag gav inget nyårslöfte igår men jag har en massa tankar kring vad jag vill att 2012 ska handla om för mig. Gick här och filosoferade på morgonen, i slitna bruna mjukisbyxor och en i för stor randig tröja, medan jag plockade undan glas och spritflaskor och med Toy Story 3 på i bakgrunden (W är besatt - tittar på den varje dag och skrattar lika mycket på samma ställen - varje dag- underbart!).

Vi dansade ut 2011 - jag svalde sista tuggan av den hemlagade kladdkakan och satte på musik och dansade loss - fick barnen och svägerskan med mig....Flickorna på Tv2, Mamma Mia, Popular, Livet är en fest,Oh mama...
När vi skulle gå och lägga oss sa H till mig att det var just därför som jag är så speciell för honom. För det spontana, lite galna - och jag låg där i mörkret och kände mig lite stolt.

För det är sådan jag vill vara. Jag vill bara vara jag och försöka vara nöjd med det.Och när jag tänker tillbaka på 2011 är det just de tillfällen som jag har känt mig tillfreds:

• När jag hoppade bomben från båten i Kyrkviken och simmade i vattnet - då kände jag livet i mig.
• Berg och dalbanan på Tivoli - att få skrika rakt ut och skratta - och att få göra det med människor man älskar.
• Slänggungan - iskall kyla och höjden - och det vackra vackra upplysta tivolit - som fick mig att bli alldeles häpen.
• Solnedgångarna i somras - makalösa!
• När jag cyklade hem till vandrarhemmet med barnen i cykelkärran bakom och håret fladdrade
• När jag åkte på spontan besök till E och bara var en stund.
• Krama om någon man verkligen tycker om.
• Midsommarafton - göra kransar, dansa små grodorna och shaka loss med barnen och syster yster
• Plocka svamp med hela familjen ute på mammas landställe och sedan grilla korv utomhus
• När jag gav bort ett halsband som jag verkligen tyckte om - till ngn som jag inte kände men som jag kände behövde det...
• Kafferasterna på jobbet med den extremt låga humorn som är så nödvändig för att liksom orka med allt...
• Handdukskrig med Fuad - jäklar vad ont det gör men skit vad kul - jag skrattar så jag gråter

2012 ska handla precis om det. Om det lilla. Att stanna upp mer i vardagen. Om små och stora utmaningar. Om att hitta skrattet - ensam och tillsammans med dem jag älskar.

Jag vill bli mer nöjd med mig själv. Inte vara så kritisk eller dömande.

2012 ska handla väldigt mycket om mig. Om att bli min egna bästa vän. Om att precis som Sniff på bilden, bara kunna sitta där om jag vill och känna skrattet i magen.