//E.T.T

Vägskäl

Jag undrar om jag har kraft att ge mig av eller om jag har mod att stanna kvar och vågar bygga på nåt nytt.

//E.T.T

Face.Raping.Book

Det är inte klokt vad vi lämnar ut våra liv egentligen. Facebook är ett gott exempel. I början , säger alla, är man helt fascinerad och addar den ena och den andra, allt från ens få nära riktigt nära vänner till folk man knappt eller inte alls känner. Av de få nära vänner jag har knappt någon av dem konto på Facebook. Och jag tycker det är egentligen är rätt strongt, att stå emot, att gå emot strömmen.

Hur som helst. Det som var så fascinerande i början har nu börjat kännas rätt tröttsamt. Vissa grupper ger reklam om deras senaste nyheter vilket kan vara lätt och intressant att följa men en hel del använder Facebook som en avlastningscentral för sina känslor och dagliga upplevelser.Det är så här vi följer våra "vänner" numera? Hur ser vi på de personliga statusinläggen, hur uppfattas vi av andra? Inte för att det kanske har någon betydelse för de flesta men ibland är det inte fel att har ett kritiskt tänkande till vårt utelämnade på Internet. Hur vår information uppfattas och används.
Varför är det så viktigt för oss att andra vet hur vi tillbringar vardagen? Vad vill vi säga med det?
Och varför är vi i såfall så nyfikna på att kolla upp andras liv? Har vi inte nog med vår eget? För inte är väl jag egentligen så intresserad av att veta vad min föredetta kollega gjorde i helgen, eller de bilder hon lägger upp på sina barn.
Är inte egentligen allt det här ganska ytligt eller börjar jag bli mossig?

Igår när jag åkte hem med bussen ,satt några tonårstjejer bakom mig och snackade. Ämnet jag lyssnade på handlade om Faceraping, vilket jag tolkade som att få facebook-kontot kapat och där andra har skrivit statusuppdateringar på personens konto.

Jag undrar vad det kan innebära för oss som människor och våra relationer? Vad händer med vår umgängesförmåga?

Många funderingar finns i Ehwas huvud denna lördagkväll

Ombyggnad pågår

...Du borde ha en skylt runt din hals med texten: Ombyggnad pågår.

Så sa en mycket klok kvinna som jag har förmånen att känna - till mig.

Jag satt på jobbet med ångest i magen. Ångest över hela min situation.

Över känslan att vara världens sämsta mamma. Den där Dumman mamman.

Ångest för att jag kör vilse inne i mig själv och inte hittar ut och det trots att det för det mesta är öde här inne. Tomt. Kaputt. Inga spår av någonting.

Hon såg min ångest men hon hantera den varsamt, utan att ge den näring hon bara konstatera: Ombyggnad pågår. Du har renoveringskaos inombords. Hur sjutton kan du förvänta dig att du ska orka med allt som vanligt? Var snäll mot dig själv: se dig själv med ömhet.

Hon skrattade med mig åt tanken att jag skulle kunna klara av ett retreat i detta läge. Skrattade hjärtligt och jag blev plötsligt glad över att det var fullbokat och att jag inte ska åka.

Eva, sa hon, människor som är aktiva kan inte gå från 100 till 0 på en gång. Mitt mindfulness är en dag i myskläder i soffan och en box med FRIENDS avsnitt - helt enkelt en bara vara dag- hur ska ditt mindfulness se ut?

Skönt med enkel klokhet.

Skönt med varm tydlighet.

Sådant diggar jag.

//E.T.T

Vänskap. Kärlek.

Det är något visst med en bästis. Jag tycker att det är något vackert med bästisskapet. Min nio-åriga son har fått en bästis , som det verkligen är något visst med. De kramas åter och åter igen och gör små saker till varandra. Vill ses varje dag både i och utanför skolan. En sorts underbar kärlek.

Och varför jag tycker att det är så underbart är att det nog är första gången jag ser min son så lycklig i sin vänskap. Han har aldrig riktigt funnit sig i något bästisskap tidigare och kanske t.om lite av andrahandsvalet hos vänner.

Jag identifierar mig kanske lite med honom här. Men jag minns särskilt en tjej som satt ett spår i mitt bästishjärta. Jag kanske var lite förälskad i henne också och hon betydde så mycket för mig. Jag är svag för estetiker, konstnärer. Hon målade en tavla av mig och för mig var det ett verkligt tecken på kärlek. Hon såg mig.

När man möter en sådan person känns det så äkta. En person som gillar dig för att du är den du är. Är det inte vackert?

Det här har jag anmält mig till:

MINDFULNESSRETREAT

Plats: Meditationsgården

Tid: Tor 05 jan 18:00 - Sön 08 jan 14:00

Pris: Kursavgift 850:-. Helpension 2 400:-

Strävan med Mindfulness är självkännedom och inre harmoni. Ordet retreat betyder ”att dra sig tillbaka i stillhet” och det ger oss möjligheten att stanna upp och lyssna in oss själva. Du får lära dig grund teknikerna i Mindfulness som är sittande meditation, yoga, kroppskännedom och gående meditation. Dagarna varvas med att vi delar våra upplevelser samt får tid för egen reflektion. Kursledare är Sophia-Stina Levin, certifierad Mindfulnessinstruktör och yoga lärareoch har lett kurser i Mindfulness och Yoga sedan flera år. Hon har bl.a. hållit i MBSR 8 veckorsprogram om stressrehabilitering för kommunanställda i Eskilstuna./E.T.T

Är sjuk idag. Igen. Jag och Liam hänger hemma tillsammans. Var så sugen på att se Magnolia men hittade inte på filmen tyvärr. Men jag nöjer mig gott med att njuta lite av Aimee Mann idag. Och särskilt den här låten känns för mig rätt talande idag. Jag har fantastiska vänner omkring mig som hjälper mig oavsett de vet det eller inte.


It's not
What you thought
When you first began it
You got
What you want
Now you can hardly stand it though,By now you know
It's not going to stop
It's not going to stop
It's not going to stop
'Til you wise up
You're sure
There's a cure
And you have finally found it
You think
One drink
Will shrink you 'til you're underground
And living down
But it's not going to stop
It's not going to stopIt's not going to stop
'Til you wise up
Prepare a list of what you need
Before you sign away the deed'
Cause it's not going to stop
It's not going to stopIt's not going to stop
'Til you wise upNo, it's not going to stop
'Til you wise upNo, it's not going to stop
So just...give up

/Ehwa

Lilla jag...

I fredags när jag dinglade med benen 100 meter upp i luften och såg ut över Köpenhamn infann sig ett lugn i mig. Det var magiskt vackert att se det upplysta Tiviolit. Trädet med knallröda hjärtan. Folket som traska runt och drack rykande het glögg. Barnen som skrattade.
Men så kom kylan. Bitande kallt. Min vän bredvid som fick panik. Som inte vågade öppna ögonen och se det vackra...vars händer krampaktigt höll fast i kedjan.
För ngt hade gått fel. Vi blev sittandes där i den bitna kylan och paniken började poppa upp bland alla som satt där och dingla. Släpp ner oss skrek flera.
Men ingenting hände, jo en raspig röst på Danska som försökte förklara ngt men vi varken hörde eller förstod det lilla vi snappa upp.
Jag hängde där men kände mig lugn.
Jaha, ja tänkte jag. Så vad gör man nu fast 100 meter en sen kväll i Köpenhamn?
Men så kom det igång. Och vi kom ner till marken.

Jag är en ganska feg människa när det gäller att åka saker på nöjesparker, gömmer mig lätt bakom att jag mår illa, eller inte ska väl lilla jag kosta på mig det...men mitt gula åkband runt handleden och Olivias glädje fick mig att kasta mig ut och skit i allt.
Underbart. Livsbejakande. Insiktsfullt. Jag levde.

Hemma i vardagen. Hemma i mitt trasiga liv. Tilltrasslat med skuld och längtan.
Har ett eget kalhygge och har aldrig känt mig så svag och stark på samma gång.
Har aldrig varit i ett sådant stor behov av att antingen få trycka på paus eller forward.
Har aldrig känt en sådan motvilja att bara vara i nuet och behöva stå ut med alla känslor som kommer och går.
Skrämmande. Livsbejakande. Insiktsfullt. Och levande. I högsta grad.//E.T.T

Att älska Brit Noir

Den här filmen såg jag i helgen. Jag kände mig så oerhört berörd och kan t.om lätt säga att det är en av de bästa filmer jag sett.Filmen fick även juryns pris för bästa regi på Stockholms filmfestival i år. Paddy Considine som regisserat filmen har även regisserat och spelar en av huvudrollerna i en fantastisk film som heter Dead Man´s shoes . Jag såg att han även spelar en av rollerna i filmen Submarine, som jag hoppas på att se inom kort, den ska också vara bra. Peter Mullan som spelar huvudrollen , är för övrigt en lysande skådespelare, och spelar bl.a i "Mitt namn är Joe", av Ken Loach, en annan av mina favoritfilmer. Kanske framgår rätt klart att jag har ett stort intresse för brittiska filmer som handlar om utsatthet. Jag måste ha varit engelsman i ett tidigare liv.

Tyrannosaur:

Känsloladdat och karaktärsdrivet drama om självdestruktiva individer. Peter Mullan briljerar i sin gestaltning av en våldsam alkoholist, vars tillvaro klarnar upp efter mötet med en självuppoffrande kvinna som fastnat i ett destruktivt förhållande.

/Ehwa

Här finns mer av samma tema:http://www.amazon.com/gp/richpub/syltguides/fullview/2PXGVZIGAKPWA

Att få bli berörd.

Ehwa:

Det finns några saker jag behöver i mitt liv. Det är bland annat musik, film och inspirerande människor.
Och det är fantastiskt så att bli berörd oavsett om det är av människor eller annat som berör sinnen.
Häromdagen fick jag ett musiktips via sms från en vän, det berörde mig så mycket och väckte mycket känslor.
Ludvico Einaudi.

Jag såg att han ska spela på fredag, det hade varit härligt att gå och lyssna på.
http:/
/www.sodrateatern.com/sv/Program-och-biljetter/Evenemang/Ludovico-Einaudi-ITA/

Jag lever.

Jag andas.

Bara så ni vet.

//E.T.T

Dagens skivtips: Ashes & Fire

Ryan Adams föddes i Jacksonville, North Carolina och växte upp i Raleigh, North Carolina. Han slog igenom med alt-countrybandet Whiskeytown, med vilka han släppte tre album mellan 1995 och 2001. Han gjorde sin solodebut med det kritikerhyllade albumet Heartbreaker i september 2000, vilket spelades in på två veckor och där han gästas av bland andra Emmylou Harris och Gillian Welch. Fram till december 2005 hann han sedan släppa ytterligare sju soloalbum. Ryan spelar med bandet The Cardinals.

Ryan Adams är känd för att under sina livespelningar interagera mycket med publiken, dricka ansenliga mängder vin och röka. Han är dock numera nykter sedan maj 2006. Han bröt handleden under låten "Shadowlands" i England 2004 i början på Rock N Roll-turnén i Europa. Efter den händelsen kunde han inte göra livespelningar på ett halvår.

Efter att ha varit hemma och vabbat och sjuk själv så inser jag verkligen svårigheten att bara vara. Svårigheten "När inget händer".
Många av de böcker jag läser handlar mycket om vara i stunden, mindfullness och att bara ANDAS. Faktum är att sätter man sig ner en stund för sig själv och just bara ANDAS så händer det något i kroppen och man blir lugn. Så enkla medel. Men ofta så svårt.
När jag började titta runt bland min litteratur för att hitta material till min sexologiuppgift hamnade blicken på en bok om kvinnors kropp och hälsa.


" Ett nytt begrepp, tivolism, har dykt upp det senaste året. Med det menar man ett behov av att ständigt bli underhållen, att få nya upplevelser och hålla ett högt tempo. Man vilar inte på sin lediga tid...
Det är lätt att fly in i tivolism om man känner oro och ängslan. Det blir som en drog. Man kan få en stunds lindring i själen.
Det tycks också bli allt mindre tid över för eftertanke och reflektion , för stilla samtal och för stunder då vi kan stämma av känslor med varandra runt livets stora frågor-glädje och sorg, besvikelse och bitterhet, rädsla och sist men inte minst lycka, lugn och ro."

Man tror man behöver engagera barnen i alla möjliga aktivieteter. Man tror att man behöver shoppa mer för att bli gladare. Man tror man behöver gå ut och göra något för att stilla sin oro.
Vad händer om man stannar upp ett tag?

Insikt

Sitter i mörkret i soffan, i vardagsrummet, med Wilmer vid min sida.

Det är Diego på tv, så småbarnsföräldrar vet att klockan är 05.53..eller nåt.

Jag har gått igenom min gamla blogg. Läst och funderat och en massa känslor samsas plötsligt om platsen i soffen. Var det så det var? Alla de där åren 2006 till 2009. Eller snarare var det så jag valde att skildra det?

Jag har aldrig haft ett behov av att skriva när allting har varit bra, så det blir lätt lite snedvridet. Jag försöker tänka på det - men ändå. Fan vad det har varit tufft emellanåt.

Jag inser när jag läser allt, att jag har utvecklats en hel del som människa. Att det har tagit en hel del ord i terapisoffan och en massa tårar för att rota fram delar av mig som jag faktiskt vill värna om och stärka upp. Och delar som är dags att släppa taget om, förlåta, accepetera och kassera.

Jag är ju faktiskt en bra människa. Helt klart har jag en lista: det här måste jag bli bättre på,men i det stora hela är jag en bra människa. Jag har tagit på mig offerkoftan lite för ofta, jag ber för mycket om ursäkt, och jag har svårt att ta mig själv och mina känslor på allvar.

Men jag jobbar på det. Bra där Eva!

Mitt nya mål är att bli min egna bästa vän. Att ta hand och värna om mig och mina behov. De har fått stå åt sidan i så många år nu, att bitterheten pyr ut och förvandlar mig till någon jag inte vill vara.

Idag tänker jag ta en promenad till Täby C, möta upp en vän, ta en latte och shoppa lite kläder till mig själv. För det är jag värd.

Vatten

Kunde inte somna igår. Dels tassade det runt någon av de mindre figurerna i familjen i huset, det knakade i trappan och jag har, sedan jag såg The Grudge en större rädsla för sådana ljud som är förknippade med barn. ( självklart är jag inte rädd för MINA barn.) Men okända ljud och antagandet av att få se mörka siluetter av mindre varelser är skrämmande.

Hur som helst kom jag sedan att tänka på det där med vatten vilket gjorde att jag inte kunde koppla av. Det var avsaknad av vatten i huset igår , i stort sett i hela Vallentuna.

Och jag låg och tänkte på OM inte vi hade vatten hur det skulle se ut, hur världen skulle bli. Skrämmande framtidsvision.
Jag tänkte på hur det skulle se om man skulle tänkas bli bajsnödig eller behöva kräkas och inte kunna spola i toaletten.
Om man vore törstig och inte hade någonting alls drickbart hemma.
Om man inte kunde tvätta sina kläder.
På Simon som är sängvätare och behöver duscha på morgnarna.
Tankarna for ner till Afrika där jag fick en vision om människor utan vatten och hett klimat.
Många tankar hann gå igenom min skalle innan jag somnade och jag kände mig sårbar. Sårbar och så fruktansvärt beroende. Jag har alltid varit med om rinnande vatten och vattentoaletter. Allt sköter sig och inget fattas mig. Så bekvämt och lyxigt egentligen.

Upp

Lördagsmyste med familjen igår. Kvällens film: UPP! En riktig feelgood film och jag föll handlöst för den feta hamsterliknande scoutpojken Russell. Underbar karaktär!

Kan varmt rekommendera filmen. Verkligen. //E.T.T

I filmens inledning får man se hur Carl som ung pojke som blir kär i flickan Ellie. De gifter sig, men får inga barn, men lever ändå ett lyckligt liv och bevarar sina ungdomsdröm om att åka till en speciell plats med hög klippa och vattenfall i Sydamerika, Paradisfallen. När Ellie dör lever Carl vidare ensam och förgrämd. Deras idylliska hus blir allt mer kringskuret av stora byggnader och varuhus och en byggherre vill komma åt mannens tomt. I det läget dyker den lille scoutpojken upp. Just när den gamle mannen ska köras iväg till ett äldreboende flyger han iväg med huset med önskan om att finna sin barndoms dröm.